På facebook finns de allihop. Alla jag träffar och inte träffar. Alla jag pratar med och inte pratar med, skrattar åt, gråter med, går förbi, ser i skolan, arbetar med. Alla jag älskar och alla jag hatar. Här finns alla de jag hälsar på, och alla de jag inte hälsar på. Jag har ändå dragit en gräns vid personer med statusuppdateringar som liknar الله يرجكم .. وربي مقلب جآآمد. Varför vet jag egentligen inte för vad är för skillnad på hon den där som känner honom som jag sett i skolan som är bror till hon den där, ja du vet, hon, och han som skriver något jag inte förstår? Jag är lika jävla ointresserad av båda två, men .. det var det här med vänner..

Det är fascinerande hur popularitet mäts i hur många personer som finns i en lista över vänner på facebook. Här gör Aliba och hans fyrtio rövare vid namn Mohammed, Abdula (och 38 andra namn jag inte kan uttala) dig till något coolt. Som sagt, fascinerande. Om det inte är någon skillnad på Alibaba och han den där som känner hon du vet, så borde jag väl egentligen ta bort dem allihop. Alla de som ger fan i mig och alla som jag själv ger fan i. Alla de som inte har en minsta aning om vem jag är och alla som pratar skit bakom ryggen på mig. Alla som pratar med mig bara för att de måste och alla de där som låtsas att vi är världens bästa kompisar.


De är egentligen värst. De där gamla-före-detta-bekanta-vilka-de-nu-är som man måste hälsa på bara för att man umgåtts med dem en gång i tiden. De som inte bryr sig ett skit om hur man mår eller vad man gör men frågar utan att lyssna på svaret samtidigt som de drar ett leende som är så fejkat att det ser ut som om det vore uppsatt med klädnypor i båda kinderna, bara för att vara trevliga. Läs det sista ordet igen. Bokstavera. T-R-E-V-L-I-G-A.

Jag ska vara helt uppriktig nu. Jag vill kunna gå förbi, de här se personerna i ögonen och veta att vi inte behöver säga något, att vi inte behöver göra oss till just för att vi ändå inte bryr oss, och vara tyst. Din jävla bitch, jag vet att du tänker så nu, men jag vill bara slippa en jobbig situation. Ett hej är helt okej, men den där förbannade jävla frågan om hur jag mår behövs inte. Du och jag är inte så bra kompisar längre och jag har viktigare saker för mig än att antingen ljuga för dig, vilken man i stort sett alltid för när man säger att allt är bra, eller att berätta för dig hur det verkligen är och veta att du skiter fullständigt i om jag lever eller inte. Men nej, för all del, bara för att jag gör oss båda en tjänst och säger att det gott och väl räcker med ett hej så är jag en jävla subba medan du är så himla underbar bara för att du låtsas vara trevlig. Läs det tredje sista ordet igen. Bokstavera. L-Å-T-S-A-S.

Skulle ni ändra er, och skulle jag ändra mig, så har vi det återigen .. facebook. Där finns allt och ingenting och där får jag mitt svar på frågan om vad skillnaden mellan habba habba och hon den där du vet är. Kanske kommer jag någon gång ställa mig frågan och undra vad hon den där du vet gör nuförtiden och därför accepterar jag, inte bara för att slippa bli kallad bitch. Däremot, kommer jag aldrig undra vad Habba habba gör, och gör det mig till lite ocoolare, så fine, då får det vara så.

 

Någon gång under den tiden jag sitter på bussen mellan Karlskrona och Kalmar skrivs det att en av mina vänner är en slyna. Facebook, vilken fantastisk uppfinning. Jag behöver inte ens anstränga mig, inte göra ett enda klick, jag får se det ändå. Jag vet inte vilket som är värst, att någon på grund av ett fjantigt rykte kallar någon för slyna inför i princip hela världen eller att någons mamma drar en kommentar i stil med "ja, det finns människor som är dumma i huvudet, vissa borde skaffa sig ett liv".

Musiken är på högsta volym i mina hörlurar under bussresan och Lars Winnerbäck sjunger torka tårarna min vän, jag tror jag vet ungefär hur det känns. Jag har inte blivit kallad slyna, och förutom ett undantag då jag fick gissa mig till att du i statusmeddelandet "du behandlar mig som luft, som om jag inte ens fanns, men det är du som har gjort fel, inte jag, bara du" var jag, så har jag varit ganska skonad från påhopp på just facebook, och det är jag glad för. Visst, jag jublar inte av glädje då någon lägger ner energi på att skriva ett sms med texten "jag hoppas att du dör" eller kallar mig för ett förbannat jävla missfoster på msn men det skrivs åtminstone bara till mig.

Internet har hjälpt oss tjejer att bli ännu bättre på det vi redan var bäst på. Vi kan slänga ur oss grejer utan att tänka oss för av den enkla anledningen att vi inte behöver tänka. Vi väljer att sätta ihop bokstäver till ord och meningar som vi aldrig skulle kunna säga samtidigt som vi såg någon i ögonen. Det finns ingenting, absolut ingenting som ger någon rätten att kalla någon för slyna. I ord rakt upp i ansiktet på mig hade jag kanske kunnat rycka på axlarna åt det, tänkt att andra får tycka vad de vill och att det är okej när de står för det, men i skrift .. vi är så förbannat fega.

Det händer att jag önskar att jag är kille vid sådana här tillfällen. De är inte lika besatta av att prata skit och få andra att må dåligt och om det ändå händer så sjunker de inte till dagisnivå och kör med "han sa så om mig, då får jag säga så om honom"-snacket. Visst finns det undantag, det gör det alltid, men det är ändå inte samma sak. Jag hade en pojkvän för ett tag sedan som slog till någon på grund av skitsnack, hade ont i knogarna, och frågade mig om jag var arg eller besviken på honom. Jag tror inte att jag var varken det ena eller det andra, men jag tyckte att det var onödigt. Det håller jag fast vid, men jag önskar att jag också hade fått dra en rak höger emot någon bara för att få sätta punkt och slut. Det är fortfarande onödigt, och det är dessutom både idiotiskt och fegt. Men det är det att skriva skit om någon på internet också.