Jag vet inte hur jag ska börja, för det finns ingen bra början. Hur blev det så här? Jag vill gärna tro att det finns en mening med allt men det kan omöjligt vara så.

Det är onödigt att ångra något, det går ändå inte att göra saker ogjorda. Hur mycket vi än vill så kan vi aldrig någonsin vrida tillbaka tiden. Ge fan i att älta saker. Sluta fråga dig själv varför du gjorde si eller så och hur allt hade varit om du bara hade gett det en chans till. Det finns inga andra chanser. There's no second chances in life.

Man lär av sina misstag. Vissa kräver bara en gång, andra hundra, men någon gång lär man sig och gör inte om samma sak igen. Någon gång.

Blir saker som börjar dåligt någonsin bättre? Blir de det? I vilka lägen ska man kämpa och i vilka ska man skita i alltihop, och hur ska man veta? Hur ska jag veta vad som är rätt och fel när det som känts så rätt varit så otroligt fel och det som inte alls känns lika rätt kanske är det?

Och jag tror att man blir rädd. Jag orkar inte göra fel en gång till. Jag orkar inte gå igenom samma sak igen. Jag vill inte göra fler misstag, jag vill inte ångra något mer. Att man bara kan ångra saker man inte gjort är bara skitsnack, likaså den förbannade meningen om att man inte ska ångra något som fått en att le.

Om det finns en mening med allt, om man lär av sina misstag - varför vill jag inte göra min misstag till misstag? Varför säger jag en sak men tycker en annan? Har jag då inte lärt mig något än? Eller har jag det? Har jag älskat, tyckt om, ogillat, hatat, skrattat, gråtit, missförstått, ljugit, förlåtit, blivit förlåten och hamnat i ett kaos? Ett förbannat jävla kaos.

Livet var så mycket enklare när man var liten.