Jag vet inte om jag ska ska skratta eller gråta. Att gråta bara för att jag tycker synd om dig vore väl jävligt patetiskt så att skratta dig rakt upp i ansiktet för att du är så jävla dum i huvudet vore väl kanske på sin plats. Jag vill spotta dig i ansiktet bara för att du inte kan låta mig vara ifred. Jag vill klappa till dig så jävla hårt att du faller baklänges rakt ner för ett stup. Kanske dra en rak höger så att blodet forsar från alla ställen det kan forsa ifrån. GE FAN I MIG. Jag vill inte ha något med dig att göra överhuvudtaget och du kanske borde inse det - du kanske borde sluta försöka visa för mig att du lever, för vet du vad? Jag skiter i vilket faktiskt. Jag skiter i dig, jag skiter i dina tjejer och jag skiter i dina killar och jag skiter i allt du håller på med överhuvudtaget. Du finns inte för mig ändå. Du är så äcklig att jag kan spy över dig om jag bara ens hör ditt namn. Inte för att jag gör det, för det är ingen som vill prata om dig, men du försöker ju få alla att göra det, du försöker få mig att bry mig, tycka att det är jobbigt, må dåligt över dig - bara glöm det. Jag hatar dig precis lika mycket som du hatar mig, om inte mer, och visst, hata är ett väldigt starkt ord, men det är precis så det är. Jag hatar dig, och det kommer jag alltid, alltid att göra.

Tack. Det var befriande!